I ateljén Fredrik Söderberg

Söderberg berättar om fantomer och andra spöklika gestalter som figurerar i motivvärlden i hans soloutställning Spöksonaten, sin stora kärlek till akvarell som material – där egentillverkade färger med stoft från ädelstenar är ofta förekommande och ger verken ett alkemistiskt skimmer – samt hur giganter som J.M.W Turner och William Blake är en ständig förebild när det kommer till teknik.
 

Malin Ebbing träffade Fredrik Söderberg i ateljén
Foto: Pierre Björk

Visst är det något Nils Dardelskt över vissa av figurerna i Fredrik Söderbergs svit av akvareller som utgör hans kommande utställning Spöksonaten. Jag tänker främst på motiven till Serial Killer, You’re so Art Deco samt den akvarell som heter Spöksonaten. Trots att samtliga gestaltas i en halshuggen form så har de en slags uppslupen elegans över sig. Som att de tillhör samma gast-sällskap av huvudlösa aristokrater och är på väg till ett party i Biarritz.

-Motiven kommer bland annat från franska art deco affischer, där jag har ändrat om och målat av vissa delar. Jag utgår ofta från någon form av existerande bilder, som jag sedan modellerar om, ändrar färger på och sätter ihop till nya bilder. I den akvarell som heter Spöksonaten har jag utgått från en illustration av George Barbier som jag har ändrat och grejat med.

Jag träffar Fredrik i hans ateljé under full försommar, där syrener och hägg blommar i kapp. Han har precis kommit tillbaka från Paris, där hans fru Christine Ödlund ställer ut på Institut Suédois. Han bjuder på franska småkakor och espresso i köket som han delar med sina ateljégrannar. På ett av borden i ateljén ligger de akvareller utspridda som kommer vara med på hans andra soloutställning på Galleri Arnstedt i sommar.

- Målningarna har något av den klassiska spökhistorien över sig med genomskinliga, fantomlika figurer samt avhuggna huvuden. Men de innehåller även mörka nedgångar, portaler, ödsliga rum och fasader i tegel och sten. Många av akvarellerna är som figurer på en scen och har något Meissenporslins-artat över sig, då de både är vackra och dekorativa i en bra bemärkelse.

I sviten återkommer flera typiska teman från Söderbergs kalejdoskopiska bildvärld, där klassiska myter så som fågeln Fenix som reser sig ur askan blandas med japanska träsnitt, riddarmotiv och jungianska arketyper. Vissa av verken påminner nästan om tarotkort i sin detaljrikedom och jag kan inte låta bli att undra om de återkommande symbolerna såsom stjärnor, portaler, fullmånar, svärd och rosor är en visuell rebus för de invigda. En känsla som ytterligare förstärks med tvetydiga titlar som Ugglorna är inte vad de förefaller att vara.

I drygt tio år har Fredrik Söderberg arbetat nästan uteslutande med akvarell och i hans ateljé står påse efter påse uppradade med färgstoff från legendariska L Cornelissen & Son i London bland penslar och böcker.

-Många färger så som Azurit och svart Turmalin med ädelsten kan man bara köpa pigmentet av. De bästa köper man i England eller Tyskland. För att tillverka färgen så river man först pigmenten med en form av mortel på en blästrad glasskiva, sedan blandar man färgstoffet med Gummi arabicum, destillerat vatten och glycerin till en smet som får torka i sina respektive koppar. Jag tillverkar till exempel Genuine Ivory Black, vanlig Ivory Black kan du köpa, men Genuine innebär att den är gjord på riktiga elfenben. Den har en blåare ton än den vanliga. Mina målningar är dyra på riktigt eftersom jag använder mig av bladguld, äkta ultramarin osv, berättar han medan han demonstrerar hur man river färgen med ett färgstoff i en intagande djup turkos nyans.

Söderbergs minutiösa hantverk, briljant i varje penseldrag och materialval är en långsam process, som han skämtsamt liknar med att han skulpturerar fram sina målningar eller som en form av alkemi. När det kommer till teknik berättar han att han ständigt återkommer till de engelska akvarellisterna, där framför allt J.MW. Turner och William Blake är husgudarna.

-Akvarell ansågs väldigt länge som ett skiss-medium. Det var ingen egen teknik i sig, men sen blev det annorlunda med Turner och sådana akvarellister i den engelska skolan. Då blev det ett eget uttryck. När det kommer till teknik har jag tittat otroligt mycket på Turner och William Blake. Men egentligen alla de engelska akvarellmålarna. Det har varit jätteviktigt för mig, den typen av landskapsmåleri. Akvarellmåleriet är engelskt. Jag upplever att i Frankrike och Italien så användes det väldigt mycket mer som ett komplement, medan engelsmännen började göra konst av det.

Han fortsätter:

-När det kommer till akvarellens status historiskt sätt, så tror jag att den länge ansågs vara lite frökenaktig eller som en form av hobbyverksamhet, då det var många kvinnor som satt och målade blomstilleben i akvarell. Akvarellerna var ju även väldigt småskaliga i sitt format till skillnad från monumentala bataljmålningar i olja eller fresker som var 18 meter höga. Nu är det ju inte så längre och hur många som helst jobbar med akvarell, bland dem uppburna konstnärer som Gunnel Wåhlstrand och Maria Nordin.