Martin Jacobson

För mig definieras en konstupplevelse av att jag står framför något som jag aldrig har sett men ändå känner igen och minns. Som att jag plötsligt kommer ihåg något som jag glömt att jag glömt. Som att jag har haft det på tungan sen innan jag föddes och plötsligt kommer på vad det var. Det är en upplevelse av att för en stund vara hemma i världen och inte längre avskärmad. I mitt arbete söker jag efter en glimt av den upplevelsen.

Arbetet börjar i regel med ett botaniserande bland svunna bildvärldar, reklambilder, illustrationer, vykort och reproduktioner av konstverk. Jag tänker på det som en slags skattjakt på konsthistoriens skräphög. Under åren har jag byggt upp ett arkiv med tusentals bilder, både digitala och fysiska. Jag letar efter bilder som för mig tycks laddade med kollektiva minnen och associationer. Bilderna är sällan äldre än från mitten av 1800-talet. Tiden för populärkulturens barndom. Bilderna blir till collage som blir till förlagor till målningar.

En lyckad målning är för mig en bild som känns mer funnen än gjort av mig. Som om bilden väntade på mig bakom en ridå av nyckfulla tillfälligheter. Varje målning är en pusselbit av en större bild. Ett pussel som förhoppningsvis aldrig blir färdigt.

Jag målar för jag vill säga något men jag har inget att säga, bara saker att hitta och hålla upp mot ljuset.  

Martin Jacobson, mars 2023