Andreas Albrectsen
Recaptures
I sina nya verk tecknar Albrectsen suggestiva ordkombinationer som lyfts ut ur webbplatser som använder CAPTCHA (Completely Automated Public Turing-tester för att skilja datorer och människor åt). Dessa slumpmässigt genererade ordkombinationer filtrerar antropoida användare från skadliga spambots. Överraskande nog kommer de fragmenterade CAPTCHA:erna från fysiska biblioteksböcker och är isolerade ord som beslagtagits från deras litterära sammanhang. De författade orden, alltför förvrängda av tid och tårar och lämnade oidentifierbara av AI-skannrar, skickas tillbaka till internetanvändarna som Turing-tester online, som i gengäld hjälper till att digitalisera böcker för Google.
I Recaptures finns det en initial förtrogenhet i det vi möter: det latinska skriften, svart-på-vit kvalitet av träkol på papper, som är typiskt för antingen skrift eller teckning, de tillhörande spåren av en mänsklig hand och överskottet av koldamm i munnen- blåst över papperet. Den graffitiliknande estetiken i den tecknande texten är resultatet av ett stencilliknande verktyg som håller det porösa vinträkolämnet i schack.
nudism riktad
gravitationen skeda
skratt tacklas
Genom att överföra CAPTCHA-orden från skärmen till papper bjuder Albrectsen in till en potentiell poetisk läsning, eftersom de återställs i sitt ursprungliga cellulosamedium men i ett nytt och mindre restriktivt sammanhang. Precis som skräppostpoesin, eller poesi, som dök upp i början av 2000-talet av internetbaserade författare som komponerade fraser från ämnesrader eller nätfiske-e-postmeddelanden, relaterar det olinjära språket i de hittade formuleringarna som används av Albrectsen också i andan till snittet. ut skrifter av William S. Burroughs, T. S. Eliot och de tidiga dadaisterna. Passande nog är Dada och data – nonsens och information – utan tvekan de två drivande motsatta krafterna som kräver vår uppmärksamhet i dagens digitala medielandskap.
Där artificiell intelligens skapar problem samtidigt som de löser andra, är det bara människor som skapar poesi av tristess eller nyfikenhet. Detta människa-mot-maskin-komplex väcker framtida frågor: Om språket är baserat på erfarenhet och datorer skriver för människor – hur kommer innehållet att fortsätta att förändras? Kan den förvandlas tills den blir så oigenkännlig att all läsning är nästan omöjlig, vilket lämnar oss med en avgrund som inte ens poesi eller nonsens kan fylla? Oavsett denna fråga kan betraktaren i Recaptures aktivt dechiffrera eller kringgå verken utan att ifrågasättas om deras mänsklighet – eller brist på sådan.